marilouisecarlsson.webblogg.se

Jag har fått önskemål om att berätta lite om när jag fick reda på att jag var gravid, hur jag fick reda på det, hur andra människor reagerade osv.. 

 

Ja alla vet ju hur barn blir till så det tror jag inte att jag behöver gå in på direkt så jag tycker vi hoppar till delen då christoffer tyckte att det var något som inte stämmde...

 

Jo min älskade pojkvän tyckte att jag hade varit lite vääl känslig på senare tid..

jag hade inte ont i brösten, jag mådde inte illa, jag kände mig precis som vanligt fast lite känsligare, så som man kan känna några dagar innan mensen kommer, så det var ju min tanke att den kommer snart. Jag förträngde hela tiden tanken på att det kanske skulle ha kunnat vara något annat, Jag tror att jag var rädd att ta tag i det,att jag kanske skulle bli tvungen att göra ett val. jag skämtade lite kallt om det typ " magen är så svullen, haha tänk om jag skulle vara gravid heeheeeeh vad skulle jag göra då" jag tror att mitt undermedvetna sa till mig att ta ett test men jag bara förträngde det.. 

så en dag så hade christoffer köpt graviditetstest, Jag sa till honom "JAJAJAAAAA jag kan väl kissa på stickan så får du se att det inte är något" bättre att vara på den säkra sidan var hans svar. 

Morgon efter så kissade jag på testet, tiden man skulle vänta på svaret kändes som en evighet, när den väl visade positivt, ska jag vara helt ärlig så blev jag skit rädd. jag viste inte om jag skulle bli glad eller ledsen om jag skulle skratta eller gråta det va helt tomt, tomt på ord, tomt på funderingar jag fattade inte att det kunde vara sant. Jag satt inne i badrummet ett tag innan jag orkade samla mig för att gå och berätta för christoffer som låg och sov så skönt, men det skulle han inte få göra länge till för jag skulle snart berätta någonting för honom som kom till att förändra båda våras liv för resten av våra liv, jag var inte rädd eller så för att säga något till honom för att jag visste redan då att oavsett vad det visade på stickan så skulle han stanna hos mig. 

När jag kom in till honom så fann jag inga ord jag bara stod nere vid sängkanten och kunde inte få fram något, men han vaknade ändå så jag bara höll upp stickan. vi tittade på varandra och DÅ brast jag ut i gråt, inte för att jag var ledsen utan för att jag inte visste vad jag ville. Han satt och höll om mig tills jag somnade om och nästa gång jag vaknade lite senare på morgonen så bestämde vi oss för att ta ett till bara för att vara på den säkra sidan, men självklart visade detta också positivt. vi båda var heeeeelt chokade och hade ingen aning om vad vi ville.

vi hade ingen lägenhet, ingen utav oss hade jobb, jag hade inte gått klart skolan, jag var inte ens 18 än, vi hade verkligen inga som hellst förutsättningar med att behålla barnet förutom ett stabilt förhållande. 

Men det spelade ingen roll om vi inte hade det nu för någonstans inom mig så kände jag på mig att allt det där kommer att fixa sig, jag bara visste att det skulle göra det. så jag bestämde mig för att jag ville behålla barnet. 

När jag hade bestämt mig så skulle jag ju bara säga detta till christoffer, men tänk om inte han kände samma sak, tänk om han inte ville bli pappa, tänk om han inte kände sig redo ??? åååh magkramp... då började alla tankar cirkulera i mitt huvud så jag behövde någon dag på mig innan jag sa något. 

jag träffade en vän och vi pratade hon hjälpte mig att samla mod till att säga till christoffer att jag vill behålla barnet.

När jag väl berättade det så blev han glad och sa "JA men då gör vi det !!! :)"

sen kom det där med att berätta för familjen, för min mamma, pappa och christoffers föräldrar.. både jag och han va väääääldigt nervösa. jag va så rädd för att säga något tilloch med rädd för att berätta för min mamma inte vet jag varför egentligen för min mamma är nog den snällaste mamma som finns och jag om någon borde ju veta att hon aldrig skulle säga något ont om det. Men det var nog bara det att det är ändå väldigt stort att berätta för sina föräldrar att dom ska bli mormor & morfar eller farmor & farfar. Men alla tog det förvånansvärt bra alla blev jätte glada och då kändes allt mycket bättre. 

När vi skulle berätta för allmenheten så brydde jag mig inte vad folk skulle säga för detta var mitt och christoffers val och vi hade redan fått bekräftat att vi kommer få det stöd vi behöver från vår familj.

Man ska inte vara rädd för vad andra kommer tycka och tänka. för folk kommer att ha åstikter om det men det är bara att skita i. Det ända man ska tänka på själv är om du kommer kunna ge barnet en bra framtid, kan man inte det så är det inte rättvist mot varken barnet eller dig själv att låta h*n komma till världen. 

Allt löste sig bra för oss, idag har vi förstahandskontrakt på en lägenhet i kungälv, christoffer jobbar och sliter, jag har fyllt 18 och jag kommer att få fortsätta min utbildning vid ett senare tillfälle :)